Otroligt tungt

Det är tungt när ens förälder har tappat greppet, eller hur man uttrycker det. Eftermiddagens besök hos mamma var sorgligt och smått kaotiskt. En stund trodde hon att hon var i Stöde (?) och i nästa stund låg det små gubbar på golvet utan vare sig sängar eller madrasser. Det hela kändes eländigt och olyckligt och enormt sorgligt. Jag hoppas att hela förvirringen beror på att hennes system är i obalans med narkosgaser som inte gått ur kroppen samt att hennes natriumvärde åker upp och ner.

I morgon åker vi till Uppsala för min magnetröntgen. Oroar mig då jag inte gillar att vara instängd i trånga utrymmen, men det är väl bara att bita ihop och göra det. För nu är jag så less på hela skiten; sjukhus och operationer och allt som har med vita rockar att göra! Bara att tugga i sig, alltså...