I går morse ringde mamma, 82 år, och berättade att hon inte mått så bra under natten. Hon hade ringt 112 och väntade nu på att ambulansen skulle komma. Jag förstod då att det var allvarligt, då mamma som gammal sjuksköterska aldrig klagar eller gnäller i onödan. Så jag gjorde mig snabbt i ordning och åkte upp till akuten. Där låg lilla mamma, blek som ett lakan och med uppenbart svåra smärtor. Hon fördes inom loppet av fem minuter ner till kranskärlsröntgen, som enligt sköterskan skulle ta en timme. När hon inte dykt upp efter två timmar började jag ana oråd. Till slut kom hon upp till avdelningen där jag väntat. Det visade sig att hon drabbats av en massiv infarkt och det var stopp i kranskärlen på två ställen, och man hade nu genomfört en ballongsprängning och satt två s.k stentar runt de drabbade områdena.
Det blev en lång dag på sjukhuset. När jag for därifrån var hon helt slut och ville bara sova. När jag ringde upp hjärt-IVA igår kväll var läget i alla fall stabilt, vilket kändes lugnande. Nu ska jag göra mig i ordning och åka till hennes lägenhet och hämta lite saker som hon behöver och sen åker jag upp och hälsar på henne. Tänk så snabbt livet kan ändras!
Usch så hemskt, det är jobbigt när ens föräldrar blir gamla och man inser att man inte kommer att ha dem kvar så länge till. Jag minns när jag höll på att mista pappa för ett par år sedan när hans kropspulsålder brast.
SvaraRadera